Ända sedan jag var liten har jag tänkt att jag kommer att bli 70 år gammal. När jag var 7 år så kändes 70 så avlägset att det inte var någon skillnad på 70, 80 eller 90. Även om jag nu vet att medellivslängden faktiskt är högre och lär öka i takt med vi blir bättre på att ta hand om våra kroppar och att vården bara blir bättre på att hålla oss vid liv så har det där hängt kvar. 70 känns fortfarande som en respektabel ålder.

Jag har inte tänkt så mycket på det där förrän i vintras då jag insåg att min 35-årsdag(som infaller idag) markerar att jag kommit exakt halvvägs. Om det stämmer som jag fått för mig att jag kommer att bli 70 år gammal så håller min tid på att rinna ut. Jag har peakat och håller nu på att beta av min andra halva av livet. Vad gör man med den vetskapen?

Detta skrämmer mig inte nämnvärt utan jag tycker nog tvärtom att det är stimulerande att ställa saker på sin spets. Kanske är det ett sätt att försöka gå händelserna i förväg. Istället för att blunda för det faktum att livet är förgängligt och drabbas av en livskris när man är 45 så försöker jag nysta i detta redan nu. Det är nog rätt att säga att detta inte heller stressar mig. Det är mer en fråga om att redan nu förlika sig med tanken på att man ”snart” skall dö.

Min syn på döden har självfallet präglats av att min syster omkom i tsunamin i Thailand för flera år sedan. Från att ha tänkt att döden ligger 30-40 år bort, något som drabbar äldre människor, så tänker jag nu att den lika gärna kan vara 15 minuter bort. Det har tagit några år att landa i detta men när man ser att döden kan vara så mycket närmare än man tidigare trodde så har det verkligen fått konsekvenser på hur man värderar vardagen. Det är nog rättvist att säga att jag blivit ännu bättre att njuta av dagen. Jag är fortfarande en hopplös drömmare men jag är noga med att inte låta livet bero på dessa drömmar. De blir förhoppningar och fantasier som sätter krydda på tillvaron om de blir verklighet. Det viktiga är vad den här dagen innehåller.

Jag brukar ibland tänka för mig själv att ”det enda jag vet är att idag så lever jag”. Jag har ytterligare en dag att lägga till alla de andra. Vad som händer i morgon vet jag inte, det tar vi då.

Detta är vad jag tänker på när jag fyller 35!