En liten uppdatering om s8an

Nu har jag haft en Samsung s8 ett tag. Den har varit lite finare, lite snabbare och helt enkelt bättre än Samsung s7an. Men efter några månaders användande har jag fått inse att allt inte är guld och gröna skogar även om den i sak är är en skön uppdatering från sin föregångare. Man kan inte få allt, jag vet…

Lite ris och lite ros

*Uppdateringar, uppdateringar, uppdatering. Hela. Jäkla. Tiden. Uppdateringar! Absolut, telefonen behöver uppdatera sig och apparna behöver uppdatera sig. Jag greppar grejen. En teknikpryl behöver uppdatera sig. Men det stör mig och hittills har jag inte hittat något sätt att kontrollera dem. Det kan få mig att längta tillbaka till iPhonen.

*Hårdvarufel i bakre kameran som försvinner av att man skakar telefonen lite. Jag skämtar inte. Bilden blir oskarp eller ur fokus och av någon anledning så behöver man bara skaka telefonen och vips så kan man fotografera igen. Detta är visst ett känt fel för det tog mig inte många minuters Googlande innan jag hittade ett forum där man tipsade om att skaka telefonen lite för att avhjälpa problemet.

*LÅNG batteritid. Jag kan sitta en hel dag med telefonen och ha aktivt användande och batteriet håller. Mums. Senast jag minns att jag upplevde sådan batteritid på en telefon jag pillade på hela tiden vad på den gamla goda tiden när jag hade en Nokia 3310.

*Den är typ okrossbar! Jag är väl inte den mest försiktiga användaren, och den har åkt i både golvet och marken några gånger, plus att jag lever ett ganska aktivt liv, men den håller. För att ändå vara en smartphone håller den osedvanligt bra och det är en funktion som jag inte förväntade mig.

Generellt så kan jag fortfarande säga att jag är mycket nöjd med min nya telefon. Den är skön i handen, skalen som jag beställde sitter som en smäck och den fungerar precis som man kan förvänta sig av en telefon och lite till. Nu inför sommarens campingäventyr kommer jag faktiskt våga mig på att ta med den istället för min Huadoo H1.

Och en sak till – Myggappar är inget som funkar. Råd & Rön säger så och jag håller med. Nästa sak som nu köps in är kylbalsam för insektsbett… (recension kommer framöver)

Ska vi inte klara av 1+1?

Vad är fel? I skolan lär sig ungarna procent redan på mellanstadiet och behöver klara skapligt avancerade tal i högstadiet. När de går på gymnasiet är det matte som jag aldrig skulle klara av MEN….de kan inte räkna simpla tal !

Är skolan så långt från verkligheten att ungarna inte förstår att det man lär sig i skolan även kan användas i verkligheten – IRL.

Finansinspektionen har gjort en undersökning om ”grundläggande vardagsmatte” (ja de kallar det ju med något finare ord). En fråga handlar om ränta och var följande:

Du sätter in 100 kr på ett sparkonto med 2% ränta. Hur mycket kan du förvänta dig ha efter fem år.

1 Mer än 102 kr

X Exakt 102 kr

  1. Mindre än 102 kr

På denna fråga svarade bara 78 % rätt. Eller rättare sagt – hela 21 % svarade fel. Vad är fel när var femte svensk inte kan räkna enkel ränta. Inte undra på att smslåneföretag och dyra kreditbolag kan ta ut ockerräntor när låntagarna i alla fall inte fattar vad det innebär.

Lite intressant är att ”effektiv ränta” infördes för typ tio år sedan för att konsumenterna lättare skulle kunna jämföra lån. Men var femte vet inte ens vad ränta är…

Inte konstigt att så många säger ”Vi har alltid slut på pengar och vet inte var de tar vägen”. Svaret är enkelt – Minska utgifter och öka inkomsterna. Det är inte svårare än så. Men lär dig även grundläggande begrepp inom ekonomi.

Vi kan börja med budget, ränta och lån. Sen gå över till sparande och investeringar.

Ni är säkert ett par där ute som tycker jag raljerar över hur ”dumma” vissa är och att jag själv är så ”himla mycket smartare”. Nej det är inte det jag säger. Jag säger att det är skrämmande att 20 % inte kan förstå räntebegreppet. Finansinspektionen inför amorteringskrav efter amorteringskrav samtidigt som många inte förstår ränta, än färre amorteringskravet och ytterst få ordet belåningsgrad.

Sen kan jag inte sluta att fundera på vem som sätter in 100 kr och tror sig göra en vinst på detta om räntan bara är 2%. Ta ut pengarna och gör nått roligt istället…

Mitt nyårslöfte 2016: att småprata med främmande människor i offentliga miljöer

Sverige är både ett av världens mest jämlika och mest individualistiska länder på samma gång. Som svensk är jag inte beroende av någon annan för att klara mig. Jag och Staten fixar biffen. Kanske är det i kölvattnet av detta som vi blivit en land av ensamvargar som i nyktert tillstånd inte pratar med andra främmande människor i offentliga miljöer. Man skulle kunna kalla det för ett socialt handikapp.

I mötet med människor från andra länder blir kontrasten bjärt. Framför allt amerikaner (men också stora delar av mellanöstern) är mycket skickliga på det spontana småpratandet med människor i den direkta närheten. Känslorna ligger närmare ytan, här hemma håller vi det mesta inom oss. Här begränsas interaktionen med en främmande människa till stunder då denne tappar sin plånbok eller om vi misstar en kund för ett butiksbiträde. Vi har lyckats skapa ett samhälle där vi misstänker att alla som vill prata med oss antingen är psykiskt störda eller alkoholiserade och detta blir på något sätt en självuppfyllande profetia. Det märkliga är att de flesta jag känner ondgör sig över detta men att det är svårt att bryta mönstret.

Efter några trevande försök i höstas bestämde jag mig för att göra 2016 till året då jag bemästrar konsten att prata med andra främmande människor. Inte bara att ta kontakt men också att vi båda skall uppskatta det. Trixet är att på 1 sekund försäkra den andre parten i samtalet om att jag är helt ofarlig, att vi bara kommer att prata i ett par minuter och att vi aldrig kommer att mötas igen. Att jag inte har något annat syfte med samtalet än att fördriva ett par minuter.

Jag har flera gånger misslyckats men känner att jag mer och mer lärt mig bemästra konsten och att jag nu mycket mer än tidigare provar mig fram och ofta med uppskattande från de flesta jag kommer i kontakt med.

Några exempel av människor jag mötte under våren:

Mannen vid passkontoret på Kungsholmen
Han frågade mig om vilken knapp man skulle trycka på för att få rätt kölapp(det fanns två sorters kölappar). Jag tog tillfället i akt och började fråga om han skulle ut och resa och fick veta att han och hans fru skulle åka till ett område i södra Tyskland som han velat åka till i hela sitt liv. Han var nu ca 75 år gammal och var rädd att han inte många tillfällen kvar. Han hade läst böcker om det här området och även mött en kvinnlig bekant till familjen som kommer därifrån och som hjälpt dem att planera resan men lämpliga mål på vägen. Vi pratade även kort om hans barn och hur han och hans fru träffades. Helt klart en av höjdpunkterna i mina möten.

Mannen med tenorsaxen på tunnelbanan
Jag skulle åka tunnelbana från Slussen till Fridhemsplan och sätter mig framför en herre, också han i 70-årsåldern, med en stor väska som ser ut att innehålla någon typ av musikinstrument. Jag frågar bara: ”Vad spelar du för instrument?”. Han låter mig veta att det rör sig om en tenorsax och att han spelat i nästan 15 år i något som kallas för West Side Big Band och att han är på väg till Odenplan för repetitioner inför en kommande spelning på hotell Birger Jarl som äger rum bara en vecka senare. Det var fint att lyssna till hans berättelser om bandet. Det lät som en viktig del i hans liv.

Den äldre damen i kassan på Ica
En dag när jag köper min lunchmacka på Ica tvärs över gatan från jobbet står en äldre dam med en stor korg med matvaror framför mig i kön och hon ursäktar sig när hon ser att jag bara har en macka och erbjuder sig att låta mig gå före då ”du säkert har mer bråttom än mig” varpå jag svarar att så kort är inte livet att jag inte kan vänta på några matvaror på ett band. Hon skrattar och vi börjar prata medan kassörskan slår in hennes varor. Vi fortsätter prata medan hon packar sina varor och vi skiljs inte åt förrän vi är ute på gatan. Hon hinner berätta om hennes barn som rest upp till Stockholm för att hälsa på för första gången på länge. Hon berättar om sina förväntningar på helgen men också dilemmat om att lägga sig i sina barns liv för mycket.

Tjejen som tävlade i landslaget i Karate
Igår på gymmet, mitt under melodifestivalen, är det bara jag och en tjej där inne. Hon ser väldigt fokuserad ut och verkar alldeles för vältränad för att bara träna på gym. Jag kan inte hålla mig och frågar om hon tränar professionellt och det visar sig att hon tävlar i karatelandslaget och besöker gymmet för kompletterande styrketräning. Hon började träna karate som 9-åring och är nu en av 5 svenskar som representerar oss i internationella sammanhang. Hon hinner också låta mig veta att Karate minsann inte är någon OS-gren trots att både Judo och Taekwondo är det. Hennes säsong är precis över och jag önskar henne lycka till inför nästa år.

Det här är nog det bästa nyårslöftet jag givit mig själv.

Ikväll är det dags

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så bytte jag från iPhone till Android när en kollega på jobbet ville byta sin Samsung Galaxy S7 mot min iPhone 7. Jag har haft den i flera månader nu och kan inte se mig själv gå tillbaka till iPhone för allt i världen. Android är helt öppet och man kan göra otroligt mycket mer än vad man kan göra i instängda och slutna iOS, inget ont om Apple som är ett av världen mest innovativa företag eller dom kanske var det ända till Steve Jobs gick bort vilket jag personligen tycker var en stor förlust för mänskligheten och dom tekniska innovationernas framtid.

Nu känns det ändå som om flera andra företag börjar komma ikapp och kanske redan sprungit om Apple med sina tekniska framsteg och innovationer och ikväll är det äntligen dags för Samsung att presentera sina senaste modeller Galaxy S8 och Galaxy S8 Plus. Mycket har ju redan läck ut till allmänheten framförallt har det kommit många bilder på hur dom slutgiltiga modellerna kommer att se ut. Många gissningar om nya funktioner och innovationer har det spekulerats om friskt i mängder av bloggar och tekniktidningar men ingen kan med säkerhet säga vad som kommer finnas med i dom slutgiltiga modellerna. Men det kommer vi få reda på i kväll när Samsung håller sin release av modellerna. Jag kommer garanterat kolla på hela live streamingen som kommer finna på Samsungs hemsida.

Jag kommer att förbeställa en Samsung Galaxy S8 så fort det finns möjlighet och jag har redan spanat in snygga skal till Samsung Galaxy S8. Det lutar mot ett Spigen skal som jag har haft tidigare både till min iPhone 7 och min Galaxy S7 och på deras hemsida finns det redan upplagt hela sortimentet. Men det finns många andra snygga skal och andra grymma tillbehör redan till båda modellerna av Galaxy S8 hos Bumpy Mobiltillbehör och jag har redan fyllt kundvagnen i deras webbshop för alldeles för mycket pengar så vi får se vad det blir jag slutligen beställer när jag väl har bokat telefonen, du kan se alla deras grymma skal här: https://www.bumpy.se/Samsung-Galaxy-S8-Skal

Idag har jag levt halva mitt liv

Ända sedan jag var liten har jag tänkt att jag kommer att bli 70 år gammal. När jag var 7 år så kändes 70 så avlägset att det inte var någon skillnad på 70, 80 eller 90. Även om jag nu vet att medellivslängden faktiskt är högre och lär öka i takt med vi blir bättre på att ta hand om våra kroppar och att vården bara blir bättre på att hålla oss vid liv så har det där hängt kvar. 70 känns fortfarande som en respektabel ålder.

Jag har inte tänkt så mycket på det där förrän i vintras då jag insåg att min 35-årsdag(som infaller idag) markerar att jag kommit exakt halvvägs. Om det stämmer som jag fått för mig att jag kommer att bli 70 år gammal så håller min tid på att rinna ut. Jag har peakat och håller nu på att beta av min andra halva av livet. Vad gör man med den vetskapen?

Detta skrämmer mig inte nämnvärt utan jag tycker nog tvärtom att det är stimulerande att ställa saker på sin spets. Kanske är det ett sätt att försöka gå händelserna i förväg. Istället för att blunda för det faktum att livet är förgängligt och drabbas av en livskris när man är 45 så försöker jag nysta i detta redan nu. Det är nog rätt att säga att detta inte heller stressar mig. Det är mer en fråga om att redan nu förlika sig med tanken på att man ”snart” skall dö.

Min syn på döden har självfallet präglats av att min syster omkom i tsunamin i Thailand för flera år sedan. Från att ha tänkt att döden ligger 30-40 år bort, något som drabbar äldre människor, så tänker jag nu att den lika gärna kan vara 15 minuter bort. Det har tagit några år att landa i detta men när man ser att döden kan vara så mycket närmare än man tidigare trodde så har det verkligen fått konsekvenser på hur man värderar vardagen. Det är nog rättvist att säga att jag blivit ännu bättre att njuta av dagen. Jag är fortfarande en hopplös drömmare men jag är noga med att inte låta livet bero på dessa drömmar. De blir förhoppningar och fantasier som sätter krydda på tillvaron om de blir verklighet. Det viktiga är vad den här dagen innehåller.

Jag brukar ibland tänka för mig själv att ”det enda jag vet är att idag så lever jag”. Jag har ytterligare en dag att lägga till alla de andra. Vad som händer i morgon vet jag inte, det tar vi då.

Detta är vad jag tänker på när jag fyller 35!

Please consider the environment before crossing the street

Ibland får jag mail från olika personer som i mailsignaturen innehåller uppmaningen: Please consider the environment before printing this email

Det där påståendet retar upp mig varje gång. Vem till att börja med skriver någonsin ut mail om det inte just är nödvändigt? Hela idén med mail är att de är papperslösa. Hela påståendet är anmärkningsvärt okontroversiellt. Alla kan hålla med om det eftersom ingen blir ifrågasatt. Och för de människor som av någon anledning har en vana att skriva ut mail så är miljöpåverkan att skriva ut mail minst sagt minimal.

Detta påstående är inte något annat än greenwashing. Ett uddlöst försök att få det egna företaget, ofta stora företag med en rastlös miljökommité, att se bra ut. Istället för att göra riktiga uppoffringar har någon ägnat tid åt att haka på en ”viral kampanj” som inte har någon som helst betydelse för miljön.

Det skulle nog vara mer effektivt att använda sig av någon av följande uppmaningar:

  • Please consider the environment before buying a new computer. You can probably use this old one for a few more years.
  • Please consider the environment before flying to a conference in a warm exotic conutry. You can probably read about it online instead.

Eller ännu hellre. Gör som min kollega. Han är en väldigt laglydig människa men brukar gå mot rött för att inte bilarna skall behöva stanna i onödan. Han har räknat ut att det är bättre för miljön om man korsar gatan efter eget omdöme istället för att tvinga flera bilar att stå på tomgång i en extra onödig minut.

Så jag vill härmed uppmana alla och envar att börja med denna uppmaning i mailsignaturen istället: ”Please consider the environment before crossing the street.”

Konstateranden efter 2 veckor på Android

För ett par veckor sedan bytte jag av slump/en fix idé från iPhone till Android när vi bytte ut några telefoner på jobbet. Det var inte alls planerat utan något jag passade på att göra när en kollega hellre ville ha min gamla iPhone än en Samsung S7. Jag var inte på något sätt missnöjd med min iPhone men ändå nyfiken på vad Samsung kokat ihop.

Några positiva intryck:

  • Samsung S7 är en riktigt bra hårdvara. Snabb, smidig och anmärkningsvärt bra skärm. Bättre än iPhone.
  • Bytet från iPhone till Android var mindre jobbigt än jag trodde. Smartphone-marknaden har börjat sätta sig. Skillnaderna är betydligt mindre nu än tidigare.
  • Android har blivit snabbt. Den smutsiga känslan av långsamt hackande grafik är borta.
  • Man har mer kontroll över enheten på Android än på iPhone. Rullgardinslistan där man ser notifications och inställningar är fantastisk. Allt viktigt når man snabbt och enkelt. Inte som på iPhone där inställningarna är en djungel.
  • Möjligheten att växla program genom thumbnails på screenshots är bra.
  • Google-integrationen mot Android är u.n.d.e.r.b.a.r. Allt ”bara funkar”. Inga inloggningar krävs, man är redan inloggad på alla tjänster.
  • Tjänsten AirDroid är något av det snyggaste jag testat. Möjligheten att styra telefonen remote från en desktop helt utan problem. Impressive!
  • När Apple Maps landat magplask blir det uppenbart hur mycket bättre karttjänst Android nu har. Kartan är verkligt vacker.
  • Det är väldigt snyggt att man kan installera appar till telefonen direkt från datorn. När man surfar runt och hittar en länk till en app kan man installera den på telefonen direkt från webbläsaren. Riktigt smidigt.

Och några negativa dito:

  • Kontrollen och översikten man får på Android blir snabbt rörig och stökig. Jag blir ofta irriterad över mängden information man får hela tiden. Too much.
  • Knapparna på Samsung S7 är otroligt irriterande. Man kommer hela tiden åt volym och power av misstag. Stänger av telefonen när man inte vill det och sänker ofta volymen av misstag.
  • När jag testar min frus iPhone så slås jag över hur lite onödig information som visas där. Det känns otroligt avskalat och distraktionsfritt.
  • Min dotter grejar inte att använda en Android. Det blir för rörigt och svåröverskådligt. iOS är helt klart bättre för små barn. Ett mer intiutivt användargränssnitt helt enkelt.
  • Samsung laddar mycket långsammare än iPhone. Batterilampan blinkar mest hela tiden.
  • Man klickar fel hela tiden. Ofta plåttriga knappar som är lätta att missa.
  • Samsung S7 är alldeles för stor. Även om det är skönt att bläddra webbsidor och titta på bilder så är det fört stort och klumpigt. Man kan inte använda telefonen med en hand t.ex.
  • Jag trodde inte att jag skulle säga det men jag saknar iCloud.

Slutsats

Jag är på det hela taget nöjd med Android men måste konstatera att iOS är ett bättre operativsystem än Android. Det är mer konsekvent, genomtänkt och städat. Även om man stör sig på att Apple skall godkänna alla appar i App Store så betalar det sig genom att lägsta-nivån höjs långt över Google Play.

Samsung och Android är ett ekosystem för prylmänniskor som gillar att skruva och ha kontroll. Vill man att det ”bara skall funka” så är fortfarande iPhone bäst. Detta sammanfattas nog bäst i annonsen som Samsung själva körde i olika tidningar för att visa hur överlägsen Samsung S7 är jämfört med iPhone 6s eftersom den enligt dem har fler funktioner.

Det ironiska med den annonsen är ju att det är precis detta som Apple gör bättre. Istället för att slänga in allt som Samsung/Android gör så skalar man ned och väljer åt oss. Genom att ta bort all överflödig information och alla överflödiga funktioner så blir iPhone en smidigare användarupplevelse och enklare att använda. Genom annonsen visar bara Samsung hur fundamentalt olika man tänker från Android.

Var det värt det att gå ned 11kg?

För några år sedan hade jag förmånen att genom min dåvarande arbetsgivare gå på en rutinkontroll hos en företagsläkare. Frågor om stress, arbetsmiljö, motion, hälsa avverkades och under besöket konstaterades det att jag låg i ”farozonen för fetma”. Även det inte utgjorde något hälsoproblem just då så rekommenderas jag ändå av den kvinnliga läkaren att överväga om jag inte skulle försöka gå ned i vikt. Hon tittade på mig med fast blick och frågade vänligt men bestämt:

–VILL du gå ned i vikt?

Meningen här är förstås att jag skall svara:

–Ja det är klart jag vill

så att hon kan svara

–Bra. Genom att visa att du har viljan så har du idag tagit det första klivet mot ett hälsosammare liv.

Istället svarade jag något i stil med:

–Egentligen inte. Det är inte hela världen hur mycket jag väger så länge det inte utgör ett hälsoproblem. Jag är hellre tjock och glad än oroar mig för mycket över min egen vikt.

Den kvinnliga läkaren blev lite paff och tystnade en stund innan hon nickade och fortsatte med undersökningen. Jag bestämde mig för många år sedan att jag aldrig skulle låta min vikt bli något jag oroar mig över för mycket. Även om det skall erkännas att jag är fåfäng så är just vikten ett område som varit off limits för mig. Jag har njutit av mat, lösviktsgodis och inte minst hamburgare. Livet är för kort för att bekymra sig om några kilon hit eller dit.

Sedan 2006-2007 någon gång så har jag legat ganska stadigt på 90-93 kilo. Kanske lite väl mycket men då jag motionerat regelbundet i stort sett hela mitt liv så har jag tagit det hela med ro. Det är viktigare för mig att ha en bra hälsa än att vara smal. Sedan slutet av förra året har jag försökt löpträna ca 2 gånger i veckan. Under vintern på löpbandet och senare under våren i motionsspåret så till den grad att jag numera springer 1 mil en gång i veckan och kompletterar med en eller ett par rundor på 6km. Det är underbart att känna att man hittat en form som gör att man verkligen kan njuta av konditionsträning vilket är något helt nytt för mig.

Trots all träning så har det inte märkts på vikten och jag har därför börjat intressera mig för kostens inverkan på kroppsvikten. Under ett av mina träningspass så träffade jag en kvinna som gick hos en personlig tränare som fått berättat för sig att om man vill kontrollera sin vikt så ligger ca 20% i träningen och 80% i kosten. En av mina kolleger har gått hos Viktväktarna och hon har lärt mig både ett och annat om hur en kost där man faktiskt går ned i vikt kan se ut. Även om det inte är svårare än att äta mindre än vad man gör av med så kan det vara svårt att veta vilken mat som faktiskt är energirik.

Idén om att jag skulle göra ett seriöst försök att testa gå ned i vikt växte och en dag i somras fick jag en fix idé om att jag skulle testa. Motivationen växte då vågen börjat leta sig över 95kg och jag började oroa mig för att vikten börjat bli en hälsofråga. Målet var att tappa kanske 5 kilo.

Receptet var egentligen inte svårare än att:

  • Cykla till jobbet(fram till och med september)
  • Fortsätta löpträningen
  • Sluta med bröd och pasta
  • Äta en enkel frukost bestående av turkisk yogurt & valnötter
  • Äta sallad till lunch på vardagarna
  • Äta en stadig middag
  • Sluta äta på kvällarna
  • Äta frukt om sötsuget smyger sig på

Man kan säga att jag nu varit mer eller mindre hungrig sedan början av augusti, men det har givit resultat. De första 6 veckorna tappade jag 6 kilo. I takt med att jag slutade cykla till jobbet minskade takten något men jag har nu totalt tappat drygt 11 kilo. Från 95kg till 84kg.

Jag har alltid trott att det skulle vara mycket svårare än vad det har varit. Den mentala spärren att gå och lägga sig småhungrig har varit den största utmaningen men till slut så hittade jag någon slags mental knapp att trycka på som gjorde att jag klarade mig utan kvällsmackan. I värsta fall har jag ersatt den med en näve nötter men mestadels klarar jag mig på frukt. Jag har framför allt inte använt några appar eller andra verktyg. Jag har bara följt listan ovan och det har gått överraskande bra. Mitt mål om att gå ned 5 kilo har överträffats med råge. Min hälsa har aldrig varit bättre och jag mår på det hela taget riktigt, riktigt bra.

Det är bara en sak.

För första gången på 10 år så har jag blivit nojig över min vikt. Jag kommer ofta på mig själv att titta mig själv i spegeln i bar överkropp. Jag klämmer på det fett som är kvar och undrar om jag inte skulle passa på att gå ned några fler kilo. Jag tänker på min vikt flera gånger per timme och konstaterar att man har känslan av att jag besitter en slags övernaturlig förmåga där jag kan kontrollera hur mycket jag vill väga. Som om jag kan knappa in min målvikt på en dator och trycka på Enter och vips så är jag där jag vill vara. Nu när jag kommit till den här nivån så syns varje kilo så mycket mer. Lägger jag på mig lite eller går ner ytterligare så kan jag se skillnaden rätt tydligt. Varje lördag morgon väger jag mig på gymet och jag vet ganska bra på förväg om jag har gått ner ytterligare några hekto eller om jag står still.

Det är ett slags gift att känna att man har kontroll över sin egen vikt. Att man kan kontrollera hur mycket man skall väga. Jag kommer aldrig att låta det växa sig till ett problem men jag inser också att tiden då jag inte tänkte på min vikt är förbi. När jag var överviktig och i ”farozonen för fetma” så brydde jag mig inte. Och nu när jag är där jag borde vara så bryr jag mig helt plötsligt.