För några år sedan hade jag förmånen att genom min dåvarande arbetsgivare gå på en rutinkontroll hos en företagsläkare. Frågor om stress, arbetsmiljö, motion, hälsa avverkades och under besöket konstaterades det att jag låg i ”farozonen för fetma”. Även det inte utgjorde något hälsoproblem just då så rekommenderas jag ändå av den kvinnliga läkaren att överväga om jag inte skulle försöka gå ned i vikt. Hon tittade på mig med fast blick och frågade vänligt men bestämt:
–VILL du gå ned i vikt?
Meningen här är förstås att jag skall svara:
–Ja det är klart jag vill
så att hon kan svara
–Bra. Genom att visa att du har viljan så har du idag tagit det första klivet mot ett hälsosammare liv.
Istället svarade jag något i stil med:
–Egentligen inte. Det är inte hela världen hur mycket jag väger så länge det inte utgör ett hälsoproblem. Jag är hellre tjock och glad än oroar mig för mycket över min egen vikt.
Den kvinnliga läkaren blev lite paff och tystnade en stund innan hon nickade och fortsatte med undersökningen. Jag bestämde mig för många år sedan att jag aldrig skulle låta min vikt bli något jag oroar mig över för mycket. Även om det skall erkännas att jag är fåfäng så är just vikten ett område som varit off limits för mig. Jag har njutit av mat, lösviktsgodis och inte minst hamburgare. Livet är för kort för att bekymra sig om några kilon hit eller dit.
Sedan 2006-2007 någon gång så har jag legat ganska stadigt på 90-93 kilo. Kanske lite väl mycket men då jag motionerat regelbundet i stort sett hela mitt liv så har jag tagit det hela med ro. Det är viktigare för mig att ha en bra hälsa än att vara smal. Sedan slutet av förra året har jag försökt löpträna ca 2 gånger i veckan. Under vintern på löpbandet och senare under våren i motionsspåret så till den grad att jag numera springer 1 mil en gång i veckan och kompletterar med en eller ett par rundor på 6km. Det är underbart att känna att man hittat en form som gör att man verkligen kan njuta av konditionsträning vilket är något helt nytt för mig.
Trots all träning så har det inte märkts på vikten och jag har därför börjat intressera mig för kostens inverkan på kroppsvikten. Under ett av mina träningspass så träffade jag en kvinna som gick hos en personlig tränare som fått berättat för sig att om man vill kontrollera sin vikt så ligger ca 20% i träningen och 80% i kosten. En av mina kolleger har gått hos Viktväktarna och hon har lärt mig både ett och annat om hur en kost där man faktiskt går ned i vikt kan se ut. Även om det inte är svårare än att äta mindre än vad man gör av med så kan det vara svårt att veta vilken mat som faktiskt är energirik.
Idén om att jag skulle göra ett seriöst försök att testa gå ned i vikt växte och en dag i somras fick jag en fix idé om att jag skulle testa. Motivationen växte då vågen börjat leta sig över 95kg och jag började oroa mig för att vikten börjat bli en hälsofråga. Målet var att tappa kanske 5 kilo.
Receptet var egentligen inte svårare än att:
  • Cykla till jobbet(fram till och med september)
  • Fortsätta löpträningen
  • Sluta med bröd och pasta
  • Äta en enkel frukost bestående av turkisk yogurt & valnötter
  • Äta sallad till lunch på vardagarna
  • Äta en stadig middag
  • Sluta äta på kvällarna
  • Äta frukt om sötsuget smyger sig på
Man kan säga att jag nu varit mer eller mindre hungrig sedan början av augusti, men det har givit resultat. De första 6 veckorna tappade jag 6 kilo. I takt med att jag slutade cykla till jobbet minskade takten något men jag har nu totalt tappat drygt 11 kilo. Från 95kg till 84kg.
Jag har alltid trott att det skulle vara mycket svårare än vad det har varit. Den mentala spärren att gå och lägga sig småhungrig har varit den största utmaningen men till slut så hittade jag någon slags mental knapp att trycka på som gjorde att jag klarade mig utan kvällsmackan. I värsta fall har jag ersatt den med en näve nötter men mestadels klarar jag mig på frukt. Jag har framför allt inte använt några appar eller andra verktyg. Jag har bara följt listan ovan och det har gått överraskande bra. Mitt mål om att gå ned 5 kilo har överträffats med råge. Min hälsa har aldrig varit bättre och jag mår på det hela taget riktigt, riktigt bra.
Det är bara en sak.
För första gången på 10 år så har jag blivit nojig över min vikt. Jag kommer ofta på mig själv att titta mig själv i spegeln i bar överkropp. Jag klämmer på det fett som är kvar och undrar om jag inte skulle passa på att gå ned några fler kilo. Jag tänker på min vikt flera gånger per timme och konstaterar att man har känslan av att jag besitter en slags övernaturlig förmåga där jag kan kontrollera hur mycket jag vill väga. Som om jag kan knappa in min målvikt på en dator och trycka på Enter och vips så är jag där jag vill vara. Nu när jag kommit till den här nivån så syns varje kilo så mycket mer. Lägger jag på mig lite eller går ner ytterligare så kan jag se skillnaden rätt tydligt. Varje lördag morgon väger jag mig på gymet och jag vet ganska bra på förväg om jag har gått ner ytterligare några hekto eller om jag står still.
Det är ett slags gift att känna att man har kontroll över sin egen vikt. Att man kan kontrollera hur mycket man skall väga. Jag kommer aldrig att låta det växa sig till ett problem men jag inser också att tiden då jag inte tänkte på min vikt är förbi. När jag var överviktig och i ”farozonen för fetma” så brydde jag mig inte. Och nu när jag är där jag borde vara så bryr jag mig helt plötsligt.
Aldrig blir människan nöjd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *