Sverige är både ett av världens mest jämlika och mest individualistiska länder på samma gång. Som svensk är jag inte beroende av någon annan för att klara mig. Jag och Staten fixar biffen. Kanske är det i kölvattnet av detta som vi blivit en land av ensamvargar som i nyktert tillstånd inte pratar med andra främmande människor i offentliga miljöer. Man skulle kunna kalla det för ett socialt handikapp.

I mötet med människor från andra länder blir kontrasten bjärt. Framför allt amerikaner(men också stora delar av mellanöstern) är mycket skickliga på det spontana småpratandet med människor i den direkta närheten. Känslorna ligger närmare ytan, här hemma håller vi det mesta inom oss. Här begränsas interaktionen med en främmande människa till stunder då denne tappar sin plånbok eller om vi misstar en kund för ett butiksbiträde. Vi har lyckats skapa ett samhälle där vi misstänker att alla som vill prata med oss antingen är psykiskt störda eller alkoholiserade och detta blir på något sätt en självuppfyllande profetia. Det märkliga är att de flesta jag känner ondgör sig över detta men att det är svårt att bryta mönstret.

Efter några trevande försök i höstas bestämde jag mig för att göra 2016 till året då jag bemästrar konsten att prata med andra främmande människor. Inte bara att ta kontakt men också att vi båda skall uppskatta det. Trixet är att på 1 sekund försäkra den andre parten i samtalet om att jag är helt ofarlig, att vi bara kommer att prata i ett par minuter och att vi aldrig kommer att mötas igen. Att jag inte har något annat syfte med samtalet än att fördriva ett par minuter.

Jag har flera gånger misslyckats men känner att jag mer och mer lärt mig bemästra konsten och att jag nu mycket mer än tidigare provar mig fram och ofta med uppskattande från de flesta jag kommer i kontakt med.

Några exempel av människor jag mötte under våren:

Mannen vid passkontoret på kungsholmen
Han frågade mig om vilken knapp man skulle trycka på för att få rätt kölapp(det fanns två sorters kölappar). Jag tog tillfället i akt och började fråga om han skulle ut och resa och fick veta att han och hans fru skulle åka till ett område i södra tyskland som han velat åka till i hela sitt liv. Han var nu ca 75 år gammal och var rädd att han inte många tillfällen kvar. Han hade läst böcker om det här området och även mött en kvinnlig bekant till familjen som kommer därifrån och som hjälpt dem att planera resan men lämpliga mål på vägen. Vi pratade även kort om hans barn och hur han och hans fru träffades. Helt klart en av höjdpunkterna i mina möten.

Mannen med tenorsaxen på tunnelbanan
Jag skulle åka tunnelbana från Slussen till Fridhemsplan och sätter mig framför en herre, också han i 70-årsåldern, med en stor väska som ser ut att innehålla någon typ av musikinstrument. Jag frågar bara: ”Vad spelar du för instrument?”. Han låter mig veta att det rör sig om en tenorsax och att han spelat i nästan 15 år i något som kallas för West Side Big Band och att han är på väg till Odenplan för repetitioner inför en kommande spelning på hotell Birger Jarl som äger rum bara en vecka senare. Det var fint att lyssna till hans berättelser om bandet. Det lät som en viktig del i hans liv.

Den äldre damen i kassan på Ica
En dag när jag köper min lunchmacka på Ica tvärs över gatan från jobbet står en äldre dam med en stor korg med matvaror framför mig i kön och hon ursäktar sig när hon ser att jag bara har en macka och erbjuder sig att låta mig gå före då ”du säkert har mer bråttom än mig” varpå jag svarar att så kort är inte livet att jag inte kan vänta på några matvaror på ett band. Hon skrattar och vi börjar prata medan kassörskan slår in hennes varor. Vi fortsätter prata medan hon packar sina varor och vi skiljs inte åt förrän vi är ute på gatan. Hon hinner berätta om hennes barn som rest upp till Stockholm för att hälsa på för första gången på länge. Hon berättar om sina förväntningar på helgen men också dilemmat om att lägga sig i sina barns liv för mycket.

Tjejen som tävlade i landslaget i Karate
Igår på gymmet, mitt under melodifestivalen, är det bara jag och en tjej där inne. Hon ser väldigt fokuserad ut och verkar alldeles för vältränad för att bara träna på gym. Jag kan inte hålla mig och frågar om hon tränar professionellt och det visar sig att hon tävlar i karatelandslaget och besöker gymmet för kompletterande styrketräning. Hon började träna karate som 9-åring och är nu en av 5 svenskar som representerar oss i internationella sammanhang. Hon hinner också låta mig veta att Karate minsann inte är någon OS-gren trots att både Judo och Taekwondo är det. Hennes säsong är precis över och jag önskar henne lycka till inför nästa år.

Det här är nog det bästa nyårslöftet jag givit mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *